Klimatskulden kan inte betalas genom att be om nåd, utan genom handling

Den grekiska skuldkrisen skakade hela det europeiska ekonomiska systemet för omkring tio år sedan. Under finanskrisen krävde Finland att Grekland skulle betala tillbaka sina skulder. Nu står Finland inför en klimatskuld som undergräver EU:s klimatpolitik och dess trovärdighet.

I sin analys i Helsingin Sanomat den 21 september 2025 uttryckte Petja Pelli oro över Finlands kolsänkeunderskott. Underskottet för åren 2021–2025 uppgår till hela 111 miljoner ton kol. Pelli konstaterar att EU ofta tenderar att lappa över problem med ”kreativa lösningar”. Men klimatkrisen kan inte lösas med kreativa genvägar – den kräver konkreta åtgärder. Att stärka de inhemska klimatinsatserna är nödvändigt, eftersom deras effekt är avgörande både för att uppfylla EU:s skyldigheter och för att nå Finlands egna klimatmål.

Finland lider inte av brist på lösningar, utan av brist på handling. Som Finlands klimatpanel har påpekat är problemet att målen inom markanvändningssektorn inte har främjats med tillräckligt effektiva styrmedel. Den medellånga klimatplanen och klimatplanen för markanvändningssektorn identifierar inte tillräckligt potentialen för att stärka kolsänkorna. Under remissrundan för den medellånga planen konstaterade både klimatpanelen och flera forskningsinstitut, såsom VTT, att planerna är bristfälliga. Finland kan och måste vidta fler inhemska klimatåtgärder.

Skogsbruket kan inte fortsätta som hittills – kursen måste ändras före 2035. Fördröjning ökar klimatskulden och överför en orimlig börda på kommande generationer. Åtgärder som stärker kolsänkorna inom markanvändningssektorn måste införas utan dröjsmål. Skogsförvaltningen måste förändras och användningen av torvmarker styras om.

Det är oacceptabelt att vår statsledning ber EU om nåd på klimatets bekostnad. Det viktigaste är att vidta konkreta åtgärder nu, medan kostnaderna fortfarande är hanterbara. Annars lämnar vi inte bara en skuld efter oss, utan en omöjlig uppgift att rätta till den.

Det är också en illusion att tro att köpta utsläppsminskningar eller utländska koldioxidkrediter skulle kunna lösa Finlands klimatproblem. Tillgången på sådana enheter är osäker, eftersom även andra länder kämpar för att uppnå sina egna klimatmål. Dessutom gör dynamiken på de internationella koldioxidmarknaderna att Finlands behov av att köpa krediter i framtiden blir mycket dyrt. Ju närmare tidsfristerna för klimatmålen kommer, desto större blir trycket att köpa koldioxidenheter. Den beräknade kostnaden på sex miljarder euro kan i framtiden stiga till så mycket som 24 miljarder.

Är Finland klimatkrisens nya Grekland? Även Grekland hade ett åtstramningsprogram, men det följdes inte. Böner och ursäkter räddade inte Grekland ur skuldfällan. På samma sätt kan inte Finland lösa sin klimatskuld genom att be EU om nåd. Finlands klimatskuld är så enorm att den snart blir hela unionens problem. En sak är säker: skulden kommer till slut att betalas av naturen, klimatet och framför allt framtida generationer som tvingas bära konsekvenserna av dagens passivitet.

Finland kan inte vara en ”fripassagerare” i en tid då klimatkrisen accelererar överallt. Privat finansiering och marknadsbaserade lösningar behövs för att minska utsläppen från skogar, torvmarker och jordbruk. Om Finland agerar nu kan vi visa att det är möjligt att ta sig ur klimatkrisen. Greklands väg var åtstramning – Finlands väg kan vara en hållbar omställning.